Kärleksmonolog

På SvD finns det en frågespalt där en psykolog varje vecka svarar på frågor. Veckans fråga var från en 50-årig kvinna som varit gift i 30 år och som har ett kompisförhållande till sin man -- de har tillsammans tagit hand om hem och barn -- men de kramas inte ens längre. Hon har börjat få känslor för en gift man på jobbet och undrar om hon ska skiljas för att hon längtar efter kärlek.
Bild: SvD.

Jag är inte psykolog, men jag har lite sunt förnuft.

1) Kärleken går över i vänskap (bara vänskap) om man bara beter sig som vänner, d v s bara samtalar om hem och barn. Det är ett säkert recept. Act as if -- you'll get as if. Man måste fortsätta att bete sig som älskande för att den sortens kärlek ska stanna kvar. Den är som en eld som falnar utan brinnmedel (för att använda den mest utslitna floskel som finns om kärlek). Om kärleken dör var det inte nödvändigtvis fel på kärlekens eld, det var att man inte gav den någon föda. Dagens logik i detta sammanhang liknar häxprocessernas: Om hon simmar är hon en häxa, om hon där var hon människa. Kärlek som dör är ofta normal, sund, bra kärlek, men den KAN inte överleva utan ved. Tidningspapper räcker också bara till en viss grad. Det behövs riktiga doningar.

2) Tänk om hennes man också längtar efter kärlek och inte bara vänskap. Tänk vilken djupare och mer varaktig sorts passion hon kan få med en man hon delat ett helt liv med, jämfört med en "främling" som visserligen kan få hennes passion att blossa upp, men där hon saknar de där långsamt brinnande vedträna hon har med mannen. Om de skulle klä upp sig, gå på dejt, ge varandra blommor, massage och "låtsas" att de var kära tror jag inte steget är långt till att de skulle bli det. Skilsmässa är alltid dagens svar på tal, när jag istället tycker att lite hederligt fejkande kan få passionen att vakna.

3) En sak som stod i frågan var också att kvinnan inte tror att de nånsin har haft en passion att hitta tillbaka till. Jag är lite reaktionär, men det borde inte vara så lätt att få gifta sig! Man borde inte bara ha sexualundervisning i skolan utan äkta samlevnadsundervisning: Hur vet man om ett förhållande är dömt att misslyckas respektive har de ingredienser som behövs för att räcka livet ut? Hur behåller man den elden? Vad gör man när man börjar tvivla på att man är kär längre? osv. (Dessutom kanske de visst hade en stark passion i början, men det verkar mera lockande att få lov att lämna kompismannen och ägna sig åt den spännande nya kärleken, så man förtränger den eventuella passionen till förmån för den blossande. Säger inte att kvinnan är dum eller dålig, men man är ju människa. Grönare gräs osv.)

4) Psykologen avslutar med att säga att hon måste ta upp detta med sin man. Kanske känner han som hon och kanske går relationen att rädda, men annars kan hon på ett bättre sätt söka en ny relation. Så självklart! Inte har man "rätt" att söka sig en ny relation förrän man har avslutat den man har. Man är otrogen även om man inte precis hade några trogna aktiviteter med sin man. Om äktenskapet ska hålla måste dess status uppgraderas lite.

Avslutar med att klistra in ett av psykologens citat:
Det är ofta svårt att avgöra vad som gör att en relation fungerar bra under många år. Troligen är det god kommunikation, förmåga att visa uppskattning, generositet, ömsesidig respekt, humor och en hel del annat.

Så med andra ord: säg något kärleksfullt idag, berätta om något du tänkt eller känt, ge honom/henne en komplimang, skratta tillsammans. Och gör om det imorgon.

P.S. Det är lätt att ha alla svar när man inte är gift, men lite får ni tåla.