Inför 2022
De där holländarna från Vertell's skriver tänkvärda frågor i mailen och de här om det nya året fastnade jag lite för:
Jag vill bli bättre på att märka när jag behöver ta paus, det märker jag på pulsen och på andningen, men jag är så van att strunta i dem.
Vad ger mig energi?
Allt som är trevligt. Men samma saker tar även energi. Det finns ingen aktivitet som bara ger energi för då skulle jag göra den hela tiden. Även de allra underbaraste aktiviteterna som att ha älskade barn i knät kostar. Och jag får det inte att gå ihop. Sen jag fick Covid i våras har jag nästan inte klätt på mig. Går i underkläderna och om nån ringer på dörren tar jag bara på mig morgonrock. Alltså, orkar oftast inte klä på mig. Och efter Bragee-besöket som var VANSINNIGT mycket för jobbigt så har jag bara klätt på mig om nån ska komma eller om jag ska gå hemifrån. Det känns som om det är viktigare att värma nåt till middag än att klä på mig. Jag har lite panik inför hur det ska gå om det blir sämre. Det har ju alltid blivit det men jag får klaustrofobi inför att min lilla låda som är mitt liv ska minskas ytterligare. Känns som om jag ligger ihoprullad i två backar med ett sugrör ut mot världen.
Vem/vilka omger jag mig med? Trivs jag (fortfarande) med det?
Mamma och pappa, bror och syster, syskonbarn. Äääälskar att träffa dem, gör det för lite!!!
Mikaels barn och barnbarn. Äääälskar att umgås med dem. Gör det för lite. Vill bjuda hem dem och sånt.
Vill bjuda folk på middag, vill ordna tjejfester med mycket prat, vill ha bokklubb, gå i kör, läsa på universitetet. Men jag tycker inte jag ger familjen nog så det andra hinns absolut inte med. Det är tråkigt -- och så vansinnigt omtänksamt av Monnah att ta med mig på resa över vykort varje vecka! Hon låtsas att vi är friska och kan gå och titta på saker och målar upp helt fantastiska resmål och aktiviteter. I måndags var vi i Mexico! Då vill jag gärna ta en avstickare till nåt karibiskt land och bada i badkarsvattem och på paradisstränder.
Vad har jag gått miste om i år och vad vill jag uppleva mer av nästa år?
Det tror jag inte jag tänker svara på. För att jag inte vill fundera på det. På ett sätt är det lättare under covid för vården accepterar telefon- eller videomöte med patienterna. Men nån särskild förbättring har det inte blivit. Jag har fått kämpa för mina rättigheter som de sen drog tillbaka, så jag har det sämre med vården nu än före covid.
Jag har ju inte gått miste om bio, konserter, musikaler, uppträdanden, restauranger, dejter, resor. För dem gjorde jag inte 2019 heller och har alltså inte missat nåt nu. Snarare har det varit skönt att det inte talas överallt om det nya Si och så som man borde prova. Nu har alla varit hemma som jag, och det var skönt på ett sätt. Ett rätt långt tag ringde det inte ens på dörren och det var väldigt skönt att kunna gå i underkläder eller morgonrock och låta orken styra. Direkt när de släppte på restriktionerna den 29sept blev det mer reklam för saker som verkade roliga men då blev jag ledsen istället. Så med öppningen av samhället märktes det tydligare att jag inte är som andra och det är tråkigt.
Men frågan var också vad vill jag uppleva mer av i år. Jag tror att jag måste sakta ner och andas och lägga märke till saker här och nu. En puss från Mikael, middag, samtal om dagen och tävling i Alla mot alla. Samtal om viktiga såväl som oviktiga saker, vilka faktiskt bägge två är viktiga för om man bara kan komma till sin partner med det viktiga men inte det oviktiga, så mister man snart tryggheten i att berätta. Ibland säger jag att jag måste få berätta nåt, inte nödvändigtvis för att Mikael ska höra det, även om jag vill det, men mest för att jag gärna vill berätta det. Att säga till vad man vill och behöver samt såklart lyssna på den andre är kanske grunden till ett bra äktenskap.
Annars fick jag en riktig aha-upplevelse härom dagen. Och ursäkta om jag blir lite personlig.
Jag har levt mitt och vårt liv som att jag strävar efter att saker ska vara bra för Mikael. Tyvärr tänker jag ut vad det skulle vara istället för att fråga honom, men det är nåt jag ska arbeta på. Jag är så rädd att han ska vara artig och säga det han tror att jag tycker men inte säger vad han själv tänker, rycker, vill. Men så sa M en gång Tycker du jag verkar vara en person som säger nåt annat än jag menar? Som håller tillbaka känslor, åsikter, önskningar? Nej, han gör ju inte det. Jag gör det däremot. Så när jag försöker behandla Mikael som jag hade velat bli behandlad blir det som att ge en bebis en hel ananas. Där blir ingen mätt och belåten.
Men vad är det för fel på att tänka på den andra i förhållandet? Det kan ju inte vara fel? Men härom dagen när vi hade ett "känsligt" samtal om intima, läskiga ämnen, så kom jag på att jag vid ett tillfälle hade agerat efter mina rädslor, känslor, önskningar, och Mikael tyckte beslutet i sig var bra. Men jag hade ignorerat vad som var bra för oss i bealutsprocessen. För det var att prioritera samarbete framför min personliga effektivitet. Så nu tänker jag på att "oss" är den viktigaste personen i förhållandet, inte Mikael och Anja. Det blev stor skillnad på det.
