Frieriet!

Vi var hungriga efter Nationalmuseum och Grand hotel, så vi åkte för att hitta en Kinarestaurang på Söder. Sent omsider, när vi hittat både parkering och mat på platser nära varandra, hade vi långt om länge ätit vår mat och vår efterrätt och pratat om livet och kärleken. Kärlek på Timmermansgatan -- låter som en gammal roman. Plötsligt -- eller så känns det nu -- tog M upp en marinblå smyckesask ur fickan och började fumla med mina händer. Vad han sa minns jag inte alls, men det handlade nog om det vi just pratat om. Sen säger han Anja och ser på mig. Mitt namn låter så vackert när han säger det, som musik ungefär. Jag flinar som en jubelidiot tills jag förmår skärpa mig och se kvinnligt sval ut igen.

Sen kommer Frieriet. Och han ställer det verkligen så att det låter som en fråga. Jaaaa, det vill jag, eller Jättegärna, eller nåt i den stilen svarar jag. Det var bara några timmar sen men redan har jag glömt så många detaljer. Minns dock att bordet var brett. För brett för en kyss, men han böjer sig fram över bordet och kysser mig, varsamt och mjukt. Jag är så lycklig. Fast ändå fattar jag inte vad som händer. Jag märkte det då, och jag märker det nu, för jag förmår inte beskriva vad som hände och i vilken ordning. Hur kan man glömma det man har väntat hela sitt liv på och särskilt det senaste året?

Så småningom inser jag i alla fall att jag har ringen på mig. Den är lite liten och när vi har gått från restaurangen berättar M historien om ringen. Vi har varit och tittat på ringar så han vet ungefär vad jag vill, men vågade ändå inte köpa nån. Så detta är fejkringen som folk får prova. Men den får man absolut inte sälja eller låna ut, så guldsmeden hade fått ringa generalagenten och be om specialtillstånd. (Och det klistrar jag upp såhär lite lagom hemligt på Internet...) Så vi ska köpa de riktiga ringarna snart, men M ville gärna fria med en ring, fast man tydligen inte gör så i Sverige eller nuförtiden eller så. Men så gör han, och så är bäst i världen. Det känns så oerhört speciellt att ha fått ringen på sig. Alla borde få en ring när de blir friade till, om inte annat en tuggummiring eller en kapsyl.

Vi pratar lite mer, och i bilen på väg hem går det verkligen upp för mig att vi är förlovade, att vi ska gifta oss, att han är min fästman, att jag är hans fästmö, att vi ska flytta ihop, att vi ska leva tillsammans. Att allt mitt är hans, att han är min, att vi tillhör varandra för evigt.

Apropå för evigt bestämde vi oss för att vänta så pass länge med bröllopet att chansen finns att vi hinner få lov att gifta oss i templet. Jag är glad att vi bägge vill det.

Kinderna bränner. Det är så mycket som är annorlunda nu, nu när han har sagt de magiska orden. Orden har makt, och Vill du gifta dig med mig, har förändrat allt. Förut var det bara teori när vi skämtade om att han är morgonmänniska och jag kvällmänniska. Nu är det blodigaste allvar och jag tänker på hur jag ska lyckas förändra det, på samma gång som bilder på dukning och mat och blommor och klänningar snurrar runt i mitt huvud fortare än partiklarna i Cern-acceleratorn. Undrar om jag kommer att kunna somna inatt. Om inte har jag ju nåt att tänka på under tiden. Vilka färger jag vill ha på bröllopet till exempel.

Fast konstigt nog känns sånt inte viktigt just nu. Det är bara Mikael och jag och vår kärlek som känns riktigt riktigt viktig. Men jag har ju bara varit förlovad i 3½ timme än. Jag hinner nog bli en Bridezilla jag också.