Stress?

Jag har försökt skicka meddelanden till alla jag känner och förklarat att min hälsa gör det omöjligt för oss att ha det där stora bröllopet där man får krama alla man känner i sin vita klänning. För det första gnager tanken i migg att i rimlighetens namn så har jag glömt bort folk som är viktiga och det gör att jag känner mig lite värdelös, men jag försöker ignorera det.

Och som jag sa till Hanna när hon gratulerade härom dagen -- trots att vi gör ett litet, litet bröllop så stressar jag! Bara det att skaffa ring är svårt eftersom jag sover tills guldsmeden nästan har stängt.

Så om M går med på det, har jag fattat ytterligare förenklingsbeslut idag. Skär mer. Det blir inte mycket mer än brudgummen kvar när det är färdigt!

Men det är OK. Faktum är att det är mer än OK. Det är underbart! En alldeles egen brudgum som är bäst i världen!

Vi var på Illona och Davids bröllop igår. Det kändes så annorlunda mot hur vi vill ha det, och det gör mig liksom lättad. Att vi vet vad vi vill, att vi har kommit på vad som gör oss bekväma med dagen. Eller i alla fall jag, som ska tala för mig själv när jag bloggar :)

Och saker som jag inte har vetat riktigt vad jag tycker om har börjat klarna. Hur hade det gått om jag hade planerat bröllop i 18 månader, som de riktiga bridezillorna i USA gör?! Då hade vi suttit där med "gamla" planer som man kanske hade vuxit ifrån. Nej, det är helt rätt som det är nu. Fast lite stressigt. Vi ska träffas och fatta några fler beslut imorgon. Och så har jag frågat mamma och Ellen om ytterligare ett smakråd, så det känns som om vi kommer ett steg närmare hela tiden. Och så hadej ag intervju med biskopen idag. Sa jag att vi har fått hindersprövningen redan? "Ansökan om namnändring gjord" står det på papperet. Weeee.

Hälsar den blivande fru Olergård.

P.S. Hur ska jag få det att inte låta som Kristina?!?!? Eller det ännu knäppare, Mikaels mamma Vanja Olergård. Inget freudianskt där, dock :) Fast alla ni gifta därute låter ju som er själva, så jag antar att det blir så. Man får väl bara vänja sig vid det nya namnet. Fast om man säger Mrs McKnight, så är det Magdalena och inte Ellen. Man kanske får säga "Anja Olergård" tillsammans, inte bara Fru si och så?

Slutfilosoferat.

Birdcage veil

Jag har ju fått låna världens finaste tiara av Dorro -- finare än jag hade kunnat ana var den.

Meeeeeen jag är ändå lite frestad av vad som på engelska heter birdcage veil. Tycker det ser så vintage och coolt ut. Eller vad sägs?

Ingen mässa den här helgen heller

Förra veckan var det bröllopsmässa på Factory Nacka Strand och nu är det mässa på Grand hotel. Jag ska inte gå den här helgen heller. Skriver det här så jag inte ändrar mig. Om jag går kommer jag bara att ändra mig om allt: vilja ha en vackrare klänning för 30 000:- mer än min, hyra ett slott för middagen, och vilja ha åttamannaband som klappar sina jazzinstrument till sent inpå morgontimmarna. Så jag ska inte gå på bröllopsmässa. Ska träffa Mikael istället. Ska hålla ögonen på rätt boll: kärleksbollen, inte bröllopsbollen.

Nuförtiden?

Nuförtiden har jag för sista gången drömt om att äta middag på ett "vackert ställe". Prinsvillan i Tyresö slottspark, som var det sista alternativet, kostar ca 4 500:- att hyra, och då ska man ha mat också. Dessutom får det bara plats 36 i ett rum och 12 i ett annat, och jag vägrar att ha gästerna i två separata rum. För det tredje får man inte flytta bort borden, så att ha mottagning där efteråt är otänkbart. Så det blir inget med det. Men man kan drömma. Och det hade varit vackert, eller hur?


Däremot börjar jag skönja favoriter bland alla idéer jag samlat på mig sedan vi förlovade oss, och det känns som att vi kommer att kunna få ett bröllop som inbegriper saker som betyder något för oss.

På ett diskussionsforum, Kvetch at Indiebride, hittade jag förut idag följande som en tjej hade skrivit om sitt bröllop:

It’s not a show and no one is coming to stare at me, to criticize my dress, or count the cost of my luncheon. I’m too happy to care what any one says or thinks, and I’m going to have my little wedding just as I like it.

Där har vi målbilden.

Hindersprövning

Idag har vi printat ut och skrivit under (vigourously skrivit under, kan tilläggas) hindersprövningen. Eftersom det är röd dag imorgon tar vi med och postar den när vi ska och förstora ringarna i Farsta centrum på onsdag. Då borde jag ha bestämt mig för vilken vigselring jag vill ha. Å enda sidan är ringen och brudgummen och fotona det enda man får "behålla" från sin bröllopsdag, vilket talar för den dyrare av de två, men å andra sidan kan man få rätt mycket mat och hyra och biobesök och dejter för 3 500:-, som är vad vi "sparar" om jag bestämmer mig för den billigare.

Kan nån bestämma åt mig???????

Lite food for thought kommer här, eller food for veleri kanske det ska kallas.

Det blir i alla fall inte en sån här, för den kostar 130 000:-










NU kom jag på det! Jag ska inte bestämma mig för någon alls, för jag är med i en tävling där man kan vinna en egendesignad vigselring för 100 000:-. Den ska jag vinna! Rättare sagt har jag beställt tävlingsformuläret men inte fått det. To do-list! (Tror ni man kan byta ut ringen mot en i mitt tycke dyr ring för typ 20 000:- och använda 50 000:- till att äta middag på ett gustavianskt slott och 30 000:- till värsta bröllopsresan?)

Datum

Det blir nog inte 21 mars I ALLA FALL. Det är så många saker som hänger på andra saker, men om en månad borde vi veta säkert när det blir. Veleri? Förnamnet bara...

Men härom dagen gjorde M och jag storverk vad gäller planeringen. Vi gick igenom vårt drömbröllop (det är en jättebra idé att tänka helt fritt vad gäller tid, pengar och energinivå och bara skriva fläskiga saker man inte tänker på annars när man tänker "vettigt". En del av idéerna går faktiskt ändå att incorporate i vårt bröllop, så där fick vi några personliga "programpunkter") och vår målbild och arbetade oss bakåt för att se till att det vi planerade blev i enlighet med vår målbild, t ex att jag inte ska bli ett vrak av bröllopet. Mycket bra!

För visst är det så att när man ser på t ex Brigitte Grenfeldts blogg så vill jag också ha middag på ett slott och att en sån där grym fotograf som hon ska ta bilderna (för 40 000:- eller vad det nu kostar).

Visst är en skjorta från YSL säkert fin


Stolsöverdrag med monogram är väl en bra idé


Kan inte ens gissa vad en specialdesignad Caroline Castigliano-klänning kostar


Eller en sån här middag


Gå på röda mattan som blev vita mattan är superromantiskt


Och att åka i en Rolls Royce, mmm!


Bara den lilla blingdutten kostar 6,95. Ta det gånger antalet gäster, så har du redan där flera hundra kronor.


Bröllopsmiddag på Operakällaren


Och häst å vagn "hör ju till"


Supertjusigt




Champagne i riktiga glas (eller annan "fin" dricka)




Ring från Cartier




Brolle eller annan favoritartist [Real Group eller Rgimor Gustafsson] som sjunger på vigseln




Ja, det finns tusen och en sätt att sätta sprätt på en ofantlig massa pengar. Och visst vill jag väl på ett eller annat sätt ha allt ovanstående. Särskilt när jag ser bilderna! Men vad vill jag EGENTLIGEN? Visst, ett classy bröllop vill jag ha, men också ett trevligt bröllop, ett stressfritt bröllop, ett bröllop som inte kostar som kontantinsatsen till en lägenhet, och framförallt en bröllopsdag som finsn kvar i mitt minen osm en lycklig dag. Det kan man inte köpa för pengar. Och jag tänker inte försöka. Nu är det verkligheten som gäller, inte drömmen.

Velig? Ja, såklart!

På en del bloggar låter de brudpar berätta om sitt bröllop under några underrubriker. Eftersom jag har problem med att bestämma mig tänkte jag låtsas att vi redan har gift oss och berätta om "hur det var", så kanske jag kan börja känna efter vad som är viktigast för mig.

För mig var två punkter viktigast på bröllopet, förutom själva giftas-biten med Mikael, och det var att få det:
* klassiskt, tjusigt och
* intimt, personligt. Allt handlade om hur vi skulle få det.

VENUE:
Jag hade tusen idéer och sparade bilder på snygga dekorationer, men ville egentligen slippa tänka på dekoren. Även om jag som brud inte måste göra allting själv, var det ändå skönt att ens slippa tänka ut hur eventuella hjälpredor skulle dekorera. Det var jätteskönt att ha middagen på ett vackert ställe där alla fick njuta. Det var nog mycket att tänka på ändå utan att behöva ha det att tänka på också. Jag vet att jag är ett kontrollfreak och att jag har drömt om mitt bröllop hela livet, så det hade inte funkat att bara säga till mig själv att låta bli att bekymra mig.

Fast viktigast vad gäller platsen var såklart vigseln. Att vi gifte oss i templet var dagens höjdpunkt, om än lite kort och jag är glad att festligheterna kunde hålla på lite längre i och med middagen. Jag var ju tvungen att tänka på hur vi skulle lägga upp bröllopet så jag inte skulle få ligga i sängen två veckor efteråt, som Mikael sa. Det är mycket man vill, men allt kanske inte går.

THEME:
Att välja svartvitt istället för brunt till det cerisea var ett bra beslut. Det var lättare att "hålla ihop" bröllopet på det viset, alltifrån inbjudningar och övriga trycksaker, till dukning och dekoration och folks kostymer. [Sen vill jag inte skvallra mer om vad jag lurar på om det blir så att det ska dekoreras nånstans i alla fall, men jag har ett tydligt tema in mind.]

FLOWERS:
Jag har sett så mycket bilder av vackra blommor och hade inte något särskilt sätt som det måste se ut på. Ville ha billiga men vackra blomsterarrangemang och det blev jättetjusigt. Tungelsta är bra på växter! Eftersom jag har fått nippran på mörkcerisea nejlikor var det lätt att få råd med lite blommor. Det hade varit värre om mina favoritblommor var orkidéer.

Jag är glad att jag inte band brudbuketten själv utan lät ett proffs göra det. Och det var samma där, jag hade inte något särskilt som var livsviktigt, förutom färgerna och formen, och jag blev så nöjd. Jag hade varit inne på att göra Mikaels corsage själv, men även om det hade varit roligt och det finns hundratals bilder på vackra corsager att härma, var det ändå skönt att slippa tänka på det också.

FOOD:
Här var det svårt att bestämma sig. Maten kändes viktig. Inte just vilken mat det blev, för det är så mycket som är gott, men jag ville verkligen "bjuda till fest" och inte ha det för vardagligt. Det svåra då var ju avvägningen med vad som var rimligt rent ekonomiskt. Dels vilka pengar vi faktiskt hade att röra oss med, och dels vilka saker som kändes viktigare att lägga pengarna på. Bröllopet var ju ändå vår dag, och det kändes bra att vi kunde åka på bröllopsresa, vilket vi kanske inte riktigt hade haft råd med om vi hade bjudit 50 personer på trerätters på ett slott. Som vi gjorde det nu blev det jättelyckat och vi var hemskt nöjda med maten. Jag är glad att vi fick sitta ner och äta i lugn och ro, och umgås med de närmaste bröllopsgästerna i några timmar. Det blev precis en sådan stämning som jag hade önskat mig -- festlig, men ändå personlig och som att alla gästerna var på samma fest och vi umgicks som grupp.

CAKES:
Smaken på tårtorna hade jag "bestämt" rätt tidigt och vi hittade bra alternativ här också. Jag ville inte ha någon vit tårta som liksom står i givakt i sin perfekthet, utan något som utseendemässigt liknar tårtor man äter i vanliga fall. Var inne på muffins ett tag, men det blir så mycket dekoration (att vara nervös för hur det ska gå, inte som jag måste göra själv) och så blir varje muffins säkert torrare än om det är tårta.

FAVORS:
När jag inte kunde köpa pärlsmycken från Kina blev jag lite at a loss. Jag ville gärna ge gästerna något, men inte något dyrt, och många av de amerikanska favors:arna känns för stereotypa. Men jag fick idén en dag när jag läste [XX]:s blogg, och det blev en personlig, billig, minnesvärd favor som dessutom involverade att vi gav pengar till välgörenhet. Underbart! Och mina förberedelser var roliga, i alla fall de första 20 :)

PHOTOS:
Eftersom jag har gått upp i vikt så mycket har jag varit orolig för att jag ska bli ledsen när jag ser mig på bröllopsfotona. Därför var det extra viktigt att jag kände mig fin i håret och snyggt sminkad. Fotona var också en viktig del. Jag hade dividerat med mig själv om ifall det skulle vara värt pengarna att ta några studiofoton också, och den frågan fick sitt svar när jag kontaktade fotografen. En duktig fotograf vet hur man ska göra med vinklar och skuggor och ljus, men det måste vägas mot kostnaden. Men att inte ha några foton där jag kände mig nöjd med mitt utseende kändes inte heller som ett alternativ och som något jag skulle ångra längre fram i tiden. Men mycket faller på plats när man pratar med olika vendors och får prisförslag.

En annan sak som var viktig för mig var att jag skulle få ett positivt minne av bröllopet, inte ha en känsla av "aldrig mer" efteråt. Det innebar att jag var tvungen att anpassa vissa planer till min hälsa, och också att jag var tvungen att ge avkall både på vissa av planerna och på kontrollen. Men när jag insåg vad jag ville i längden -- se tillbaka på den här dagen med glädje -- var det lite lättare att prioritera. Att jag ändå har ägnat så mycket drömmeritid på nätet osv var också härligt, för jag har blivit alldeles lagom mätt på bröllop. Jag vill varken göra om det för att jag inte hann tänka ut vad jag ville och det bara blev något, hipp som happ, men jag skyr inte heller tanken på min bröllopsdag som något jättejobbigt. Det blev en dag som var som en liten efterrätt -- man fick något sött efter maten, men man är ändå rätt mätt och måste inte ha en bit till. Det var lagom.

Guld som glimmar...

Jag har ju skrivit ett par inlägg där jag ondgör mig över dyra saker som ser lika bra ut som billiga. Tyvärr är det inte alltid så. Gissa vilken av nedanstående som kostar $2,99 resp $2899.




Jag letar alltså fortfarande armband som ni förstår av ovanstående. Har hittat ett par olika varianter med hjärta i rosa kristaller som jag är lite inne på, så blir det en Rosa bandet-statement. Men det är svårt att bestämma sig. Någon som är förvånad? Tänkte väl det.

Idag pratade vi förresten bröllop länge, hela familjen. Det var bra att höra allas åsikter. Tror att jag tror för mycket om min hälsa för det jag går och tänker på. Får nog skära ner lite. Men hur och vad?? Och jag är fortfarande extremt rådvill vad gäller middagsutförandet. Hur man hittar balansen mellan att uppfylla sina drömmar och vara ekonomiskt vettig är svårt.

Lite ågren

Jag har ännu inte talat med brudgummen om detta, men jag har lite platsångest. Vi hade bestämt oss för att ha middagen på ett ställe, men jag börjar få second thoughts. Det är ju viss stil och klass på mig, hrm, och det är ju ett sånt här ställe som passar... Just detta blir lite långt, för det är Chicago's History Museum. Men visst suger det i er när ni ser det? Det gör det i alla fall i mig. Jag vet inte om min klänning kommer att frasa, men det där är en lokal värdig äkta klänningsfras.


Fast å andra sidan är det ju det med pengar. Vad är rimligt att lägga ut på en enda fest??? Med barn som svälter i världen? Och är jag så osjälvisk att jag kan "offra" min dröm om hur jag vill ha bröllopet för de fattiga barnens skull? Jag är inte säker. Här har man gått och drömt -- olika drömmar olika säsonger, men drömt likväl -- om Bröllopet i 38 år, eller i alla fall i 34 år, och hur viktigt är det egentligen att det blir ungefär som man har drömt om?

För snabbt?

Jag börjar undra om jag lät ögonblicket i ringaffären igår gå mig lite för snabbt förbi. T ex satte jag bara på mig min egen ring, och Mikael också, och inte ens pussades vi efteråt. Borde man ha gjort det? Borde jag har tagit fem minuter (nu tog jag bara en minut) åt att stå och fnittra och le och vara förälskad? Tjejerna i affären -- som har varit såååå duktiga och hjälpsamma; kan verkligen rekommendera Två hjärtan i Farsta -- sa att en del har svimmat och gråtit och allt möjligt, fast de redan var förlovade och bara fick ringen i affären. Jag varken svimmade eller grät, fast det ju ska tas med i beräkningen att jag grät lite av lycka efter frieriet (och i sängen på kvällen när jag tänkte på alltihopa igen).

Nä. Det är OK. Med tanke på min lilla currysoppa igår och att jag är hafsig och hetsig av mig. Ja, alltså, jag jag sa att jag inte är eftertänksam av mig, men då opponerade sig M och sa att jag just är EFTERtänksam. Så nu ska jag träna mig på att inte tänka efter efter, när det redan är för sent att ändra. Njut av hur det var istället för att undra om du skulle ha gjort annorlunda Och det var glittrigt, stort och spännande. Ringen sitter som gjuten, både i handen och i själen.

Kanske ska gå och måla naglarna nu så jag kan fota våra händer och sätta in här :)

Första ändringen

Det tog mindre än en dag för mig att ändra mig. Mikael och jag åkte till Två hjärtan i Farsta centrum idag. Vi har varit där förr och kollat, men inte lika noggrannt som idag, när vi faktiskt är förlovade, och dessutom har jag nu suttit och jämfört priser och bredder på nätet så ögona blör. Vi hade bestämt oss för att spara 500:- och köpa ringarna på nätet, men bara gå dit för att kolla runt lite och se så att det vi bestämde förra gången var det vi verkligen ville ha, kolla ringstorlekar och så där. Dessutom skulle jag ju ha mormors ring. Se själva hur det gick.

För det första, eftersom vi ska ha vitguld sa de att de inte kan rekommendera Schalins ringar. De jag hade tittat på på nätet var såklart Schalins... Tydligen rhodiumpläterar de sina vitguldsringar och då blir de känsligare. Det kostar 200:- att göra om pläteringen, och en del har fått komma in med sina ringar igen så snabbt som efter 6 månader. De 500:- verkade inte lika viktiga längre, så vi började leta igen på allvar bland mina notislappar och deras ringar.

Jag kollade igen på de tre ringarna jag hade sett ut förra gången, men var inte helt nöjd. Den ena var en dyr, bred fadeninfattad enstensring som jag inte fattar varför jag gillade. Infattningen och hur stenen satt nere i ringen, inte på den, var väl i o f s coolt. Men nä. Den blev det inte.

För skojs skull provade jag en reguljär solitär också, men M gillar inte solitärer, och detta var inte en vigselsolitär, så det blev ett glapp emellan. Men det var kul att prova i alla fall. Fotoskärpan är strålande:


Den billigaste som jag hade hittat förra gången såg finfin ut tillsammans med förlovningsringen tyckte jag. Döm själva.

Mikael sa att han tyckte att förlovningsringen borde vara smalare. Att ha två ringar på vardera 2 mm verkade inte som en höjdare, men sen fattade jag att han kanske avsåg balansen ringarna emellan, som i det här fallet helt klart är 20-80 snarare än 50-50. När det Liljeholmens gick upp började saker och ting klarna.

De här är rätt vidd, 3 mm var, men i gulguld och alldeles för rundade. Men balansen blev bättre! (Hur kan en KARL ha rätt om nåt så kvinnligt som smycken -- och MINA vigselringar??? Imponerande i alla fall. ) Jag vet att man knappt ser NÅT ens om man kisar...

OK, så jag ska ha en förlovningsring på 3 mm istället, men inte en rundad och inte en i rödguld. Jag vill inte heller att diamanterna ska vara omslutna av guld vid sidan som på den förra. Rak kant får det bli då, men det är bättre. Så här då (bara fel bredd igen):

Bättre så. Pu! Till slut har vi -- ja, VI :) -- kommit fram till att det snyggaste till mig är en svagt rundad 3mm förlovningsring i vitguld tillsammans med en rak 2,8 mm bred vitguldsring med diamanter runt om. På den här bilden är blingringen i rödguld och för hög, men fotot är ändå så suddigt och det betyder säkert 1000 års olycka att visa sina vigselringar före Den Stora Dagen på en blogg, så det blir bra såhär.
P.S. Plåstret är från förut idag. Jag skulle ta blodprov för tyroidean. Först provade hon på min bästa arm (jag hade föruppvärmt armvecket till hjälp). Nål i. Inte en droppe. Sen på min ännu bättre handled. Inte ens en tillstymmelse till en droppe. Då stack hon vid sidan av fingret och där fullkomligt forsade det fram och fyllde hennes lilla tub i rask mjölkande takt. Ser du, jag HAR blod, sa jag till sköterskan, som log nöjt. Men jag glömde att det såg så fult ut ihop med de annars så vackra ringarna. Men på Bröllopsdagen blir det inge plåster.

Nu ska jag alltså bara känna efter att det är rätt förlovningsringar vi har valt. Utseendet är jag rätt på det klara med, men jag ska kolla ekonomibiten på nätet lite mer och sen bara säga KÖR till fästmannen, så bokar han och betalar handpenning.

Fast just det, vad sjutton skriver man i??? Den andres namn, förlovningsdatum? Ska M ha två datum i sin då eller? Hur gjorde ni?

------

Det har gått en stund nu. Pinsamt. Jag vet inte om jag är riktigt, riktigt säker på att 3 + 2,8 mm är bäst. Visst är det fint när den bligninga ringen är så pyttesmal så det liksom mer är glitter än stenar liksom? Alltså 3 + 1, eller vad den tunna nu var? Aaaaaaaarg!!!

Minns nu aftonbönen som M höll i söndags, där han bad att Gud skulle hjälpa mig i bröllopsförberedelserna så att jag skulle kunna få det bröllop jag vill ha. De tre dagarna som gått efter det har visat på nån sorts räls-gående som jag trodde skulle inkludera allt osm har med gifteriet att göra. Att jag skulle få hjälp att besluta om allt, fort, kvickt och lätt. Men nu är jag tvehågsen igen. Usch, det är nästan ringarna och klänningen som är viktigast av allt. Förutom att ingå förbund med Mikael och Gud om att älska varandra för evigt då. Men ringarna??? Varför är jag så VELIG??????????????

JO, jag vet. Inte hjälper det att Camilla (just det!) just har köpt ny vigselring eftersom hon inte var nöjd med sing. Lina är inte heller nöjd med sin och går och hintar om nya modeller till maken som inte fattar nåt. De har la knappt firat ettårsjubileum än... Camilla kan jag förstå, för de bara tog nåt, men ... blablabla. JAG KAN INTE BESTÄMMA MIG.

Vad skulla Jesus sagt, lär man Primärbarnen. Min bröllopsbloggsversion blir: Vad skulle Mikael ha sagt?

Sov på saken.

Trôk-Mikael å ha rätt jämt.

--------------

Hej igen. HA! Jag kom på det utan att somna först! Såhär var det:

Jag tyckte först en sak, sen tyckte Mikael en annan som jag inte förstod, och när jag förstod honom så höll jag med honom.

Och nu är jag osäker igen.

Kan inte detta vara en fin första symbol för vårt liv tillsammans? Ibland tycker man nåt, som den andra tycker nåt lite lite annorlunda om, och när man förstår, så håller man med. Men sen kanske man ändrar sig, för man minns ju bara vad man själv har gått och tänkt på så där länge. Men kan jag inte stå fast vid de ringarna som vi gemensamt kom fram till i affären att de kändes bäst? Som tecken på att vi kan fatta beslut, tillsammans? Utan att jag måste komplicera allt med perfektionism eller veleri eller fästa-wayyyyyyy-too-much-importance-vid-värdsliga-ting. Hmm.

Ska lägga mig nu, med min nyinköpta brudtidning. Det är den första brudtidningen jag köper som är ett legitimt köp. Fast redan när jag bodde i Schweiz hade jag nog köpt minst 10 stycken; heck, redan när jag bodde på Skeppsbron gick jag på lördagspromeader runt stan och köpte utrikiska brudtidningar i megastora Pressbyrån i Nordstan. Men nu är jag blivande brud. [Om jag säger det med ännu lite smörigare röst spyr jag t o m själv.]

Godnatt. Behöver min skönhetssömn. Folk som sover mer är smalare. God bantning dåra.