How do you keep the music playing?

Denna sång är en av mina absoluta favoriter. Lyssna gärna på den i original med James Ingram på youtube också. Helt annan version. Hur som helst, jag hade ett "How do you keep the music"-ögonblick idag. Idag sa jag till Mikael att det var mindre än två veckor kvar tills vi skulle gifta oss. Han tog på sig den romantiska rösten och kontrade med nåt om "och sen hela evigheten". Jag sa nåt om hur gulligt sagt det var, och sen fortsatte vi prata.

Det slog mig nu att jag inte registrerade det nog mycket, att jag börjar tappa det där ovana, det som reagerar med att inte kunna tänka på nåt annat än hans kommentarer på flera timmar och swoon. Jag vill inte bli van!

Å andra sidan blir det samtidigt bättre i vårt förhållande ju mer vana vi blir vid varandra; man blir tryggare och älskar honom på ett djupare/bredare sätt ju mer av honom man känner och förstår. Så att vara van vid honom är på samma gång också en bra sak.

Hur gör man dock för att behålla nyhetens behag och samtidigt välkomna den vana kärleken? Hur kommer man ihåg att alltid vara så kär och på humör att man långsamt och länge smuttar på hans komplimanger som en karamell man har sparat tills lördagen? Hur gör man för att inte missa ett enda ögonblick utan spara dem i hjärtat, åtminstone så länge att man kan ligga och tänka på dem när man ska somna?

Come What May

Jag vet att det bara är på film, och att Mikael och jag inte ska gifta oss until our dying days, utan until the end of time, men det är så här jag känner för honom. Come what may. Vi ska älska varandra come what may. Det finns inget annat. Det vore ju som att kasta bort en skatt när man var fattig.

Nej, Mikael, jag är miljonär när jag har dig.

P.S. Om ni blev lite konfys så var det musik från en film (Moulin Roue) med bilder från en annan (Titanic) men jag tyckte de hade gjort blandningen så bra.

I Look To You

Den här låten har visst R Kelly skrivit till Whitney Houseton's comeback. Man kan ladad ner hennes version gratis från Aftonbladet idag. (Fast hans var nästan mer ärlig!)

Låten har mer än subtila gudsreferenser. Men det är det jag gillar med äktenskapsförbundet -- vi kan vara för varandra vad Gud är för oss -- en tröst, en borg, en axel att gråta mot eller en hel famn när det behövs starkare doningar.

Många kärlekslåtar blir dessutom låtar av gudsdyrkan om man tänker sig Gud som den älskade istället för ens snygge pojkvän. Det kanske inte funkar med nutidens kärleksmusik, typ "I wanna get down wittja tonite baby gurrl." Men pröva med vilken Whitney-låt som helst på söndag så ska ni ser hur mycket ni älskar er Gud.

Nu ska jag lyssna på I look to you för åttonde gången.

Sånger jag inte vill erkänna att jag får gåshud av, del 1

Den är extra uthärdlig här med Lisa Nilsson. Gåshud varje gång. Ibland en liten tår. Pinsamt. Tror det är tonföljden. Oh well.

M och jag ska ingalunda hyra ett band, men OM vi skulle det så skulle de gärna få se ut såhär:


Är man cellist så har man helt automatiskt en viss svaghet för det klassiska, men jag måste trots det säga att jag tror det här blir för tråkigt, för platt, för "vanligt".


Nej, ett band där sångerskan också spelar fela och har på sig en vintage birgcage veil, mmm!

Säg det igen

Jag lipar faktiskt.