Vänner

I love. Och skål för absent family and friends.

My sentiment exactly

Källa: DesignCrush

Stoppa klockan!!!

Jag har för mycket att göra. Eller rättare sagt så känns det så. Jag vet inte om det är sant. Men stressad är jag. Har för många påminnelselappar på skrivbordet och hela matbordet är fullt av "stuff". Samt hallväggen full av kassar.

Igår natt hade dock Mikael och jag ett litet gulligt samtal som inte handlade om bröllop och jobbstress och detaljer och word-filer utan bara om att vi älskade varandra och längtar efter att sova bredvid varandra. Det var som en oas i denna planeringsöken (vill säga -djungel för öken låter tomt, men det finns inga oaser i djungeln så hela liknelsen blir fel. Ni fattar) och jag fick ner både blodtrycket och hjärtslagsfrekvensen eller vad det heter.

P.S. Nu har mamma och pappa varit här och hämtat alla servetter och duttlar som låg på matbordet. Inte alla, men dem vi ska använda. Pappa har ställt fram min tunga symaskin så jag kan sy om underkjolen. Fast nu måste jag göra mig i ordning för att åka och hämta ringen med Mikael.

Njae

Säger inte vem som har tagit det har kortet, men jag gillar det INTE. Tjejen (det är bruden som har bytt om till dansvänligare klänning) ser ut som om hon anstränger sig järnet för att fånga killens uppmärksamhet med sin vilda dans, och han rör knappt på fötterna och tittar inte ens på henne. Jag hade aldrig velat ha ett sånt foto. Måste drilla Mikael i att se förälskad ut hela tiden. Skriver det på att göra-listan :)

Vacker? (!)

Idag var jag inte i kyrkan. Jag var "dagen efter" efter bröllopet igår, och det visste jag ju att jag skulle vara. När klockan ringde strax efter 17 var jag som vanligt helt konfys och visste inte om det var dags att gå till kyrkan kl 9, kl 2, eller vad klockan var. Så fattade jag att klockan var över 5 och att jag bara hade satt klockan för att hinna klä på mig innan Mikael skulle komma.

Hur som helst, jag skulle också ha intervju med biskopen. Han kom hem hit -- lyx. Även om jag inte var i kyrkan tog jag på mig en kjol och lyckades böja vissa hårtestar tillbaka åt rätt håll samt ta på mig lite sminkelismink, bland annat ett nytt läppglans jag hittade i en av mina kartonger igår.

När biskopen hade varit här en stund sa han nåt som jag tyckte lät som Det verkar som ... och sen hörde jag inte .. klätt mig för kyrkan. Jag fattade inte, eftersom vi just konstaterat att jag INTE varit i kyrkan. Trots att han är man -- eller kanske tack vare att jag brukar ha osedvanligt expressiva ansiktsuttryck -- såg han min förvirring och upprepade sig. Han hade sagt att jag var vacker och sen nåt med kyrkan. Inte verkar -- vacker!

Jag funderade ett tag på det. Det var hemskt roligt att bli kallad vacker. Särskilt när man vet om att man snart har nått sin synliga maxgräns för när man måste epilera benen igen och när man är 6 eller i alla fall 4 storlekar från sin drömfigur. Men det var roligt.

Fortsatte tänka på det och varför det hade betytt så mycket att höra det. Är jag svältfödd på att bli kallad vacker? Ger Mikael mig inte komplimanger eller? Har ett svagt minne av att han dagen före hade sagt att jag var fin. Usch -- sanningen började gå upp för mig:

Jag HÖR nog inte allt som Mikael säger! Måste bli bättre på att lyssna.

Undrar vad mer jag har missat. Jag kanske är både tuff och snygg :)

Kunde inte sagt det bättre själv

Källa: dunno, sorry!

Älskade!

Je t'aime, tu sais. Tu es pour toujours mon petit lapin!

Källa: Peonies and Polaroids

DUMMER

De senaste dagarna har jag haft en liten ångestattack. Ellen sammanfattade det: DU är rädd att se utspökad ut på din bröllopsdag. Spot on. Inte hjälper det att jag är för tjock och vill se ut som mitt "riktiga" (smala) jag när jag ska förevigas bildmässigt på livets största dag...

Jag har ju hyst vissa lösa planer på att sälja min brudklänning och köpa en mer vanlig klänning som jag inte ser så brudlik ut i. E sa att t o m hon -- smal och i en enkel klänning -- kände sig utspökad, MEN DET ÄR OK när man gifter sig att vara utspökad! Även Rebecka har sagt samma sak, fast i sina egna ord: Man får klä ut sig på sin bröllopsdag -- TILL BRUD. Måhända har jag också fått några kloka kommentarer här i dylig riktining. Jag fattar bara lite trögt.

Även brudgummen själv analyserar mitt lilla försiktiga "köpa ny klännings-snack" som fetångest. Han vet att det är viktigt att han säger att jag är vacker på bröllopsdagen; jag får ju inte en helt otränad man. Men jag är ändå rädd att han inte ska tycka att jag är snygg (eftersom jag inte tycker det längre) på min bröllopsdag. Då svarar han: Dummer, jag tycker att du är snygg VARJE dag.

På det underbara uttalandet svarar jag "goddag yxskaft", eller med andra ord: "Är du blind?!"

Alltså.

Men han tar mig bara, hela jag med min fetångest och osäkerhet, käbblar inte, utan säger bara Ja.

Men hur dum får man vara egentligen när man är tjock som jag, och ens blivande man ändå tycker man är snygg, och MAN FÖRSÖKER ÖVERTYGA HONOM OM ATT HAN HAR FEL?!?!?!?!?!?!?!?

Det där med att vilja ha rätt ska jag börja arbeta på att släppa. Det kan bara göra gott för äktenskapet. Och jag ska börja med att släppa att vilja ha rätt om mitt utseende. Där ger jag härmed Mikael fullkomligt rätt; att jag är ... hmm ... jag vet inte riktigt vad jag är förutom "snygg varje dag". Kanske måste få lite mer detaljer om det :)

Come What May

Jag vet att det bara är på film, och att Mikael och jag inte ska gifta oss until our dying days, utan until the end of time, men det är så här jag känner för honom. Come what may. Vi ska älska varandra come what may. Det finns inget annat. Det vore ju som att kasta bort en skatt när man var fattig.

Nej, Mikael, jag är miljonär när jag har dig.

P.S. Om ni blev lite konfys så var det musik från en film (Moulin Roue) med bilder från en annan (Titanic) men jag tyckte de hade gjort blandningen så bra.

"What is love?"

Källa: loldogs

Sötast i världen

Mikael på min födelsedag. Handsome. Wonderful.

Mikael

Sitter och surfar och tänker emellanåt en egen tanke. Typ nåt som Mikael har sagt (rätt många såna), hur han luktar, och hur jag känner mig när jag kramar honom -- eller han mig, vet inte vilket det är som bultar mest.

Jag. Är. Så. Kär.

Jag. Har. Sån. Tur.

Hur känns kärlek?

Just nu känns kärlek så här:

Jag vill ta bort allt som är dåligt, konstigt, sorgligt, fel, knäppt, tradigt, och ersätta det med kramar, pussar, skratt, glädjetårar (nej förresten, för män är nog glädjetårar inget särskilt eftersträvansvärt, det var mitt kvinnliga perspektiv som talade), positiv förnyelse, upptäckarlusta, bäst-i-världen-känsla, närhet, ömhet, samförstånd.

Och dessutom vill jag ha hans armar runt mig när jag ska somna.

Och luftkonditionering.

Minnen

Läste precis en underbart fragmentarisk, romantisk bröllopsdagsuterupplevelse på Peonies and polaroids, och som hon har kallat Moments remembered. Jag tycker det var underbart och längtar efter att sjävl kunna skriva "så":

His face being all I could see.

Looking away because I knew if I kept gazing into his eyes I would never make it through the day.

A blur of first kiss, an enormous hug and more kisses. A huge smile.

Lying awake until 4am, comparing moments remembered, "did you see...." "did you hear...."

My friend's face as she turned in the back row, her mouth a perfect O.

Her little girl's face as she reached out to touch my dress. Oh to be five year's old.

A song, written just for us and sung with a passion and beauty that made my heart swell.

Looking up while we were signing the register and spotting a dear friend who I was desperate to meet for the very first time.

Five aunts, one bridesmaid and a grandmother in the first two rows, all wiping their eyes.

The first pop of a cork from a homemade champagne bottle and the squeal of delight from a drunk auntie.

Rain sprinkling us during the ceremony and a sea of umbrellas materialising above the guests.

One kind uncle who thought to stand up and bring us a brolly, sauntering oh so casually to the front, clad in a leather jacket with one hand in his pocket.

Kissing a small, warm child on the top of the head as she sat on my lap.

Watching those who had never met before talking and celebrating together like old friends.

A shower of rose petals falling down on us from every direction, while we laughed and tried to find our way back up the aisle.

A laughing bridesmaid telling me that she heard gasps when I appeared.

Holding each other at the back of the tent while everyone else ate their dinner around the corner, oblivious to our first dance as husband and wife.

70-80%

Gjorde ett töntigt test på Facebook om hur mycket vi passar ihop, mannen och jag. Resultatet blev 70-80%.

Först blev jag irriterad att jag inte fick 100%. M säger att han tror att jag vill att det ska bli 100% för att det ska "betyda nåt", och det har han kanske rätt i. Lite romantisk är man väl, och knäpp. Men så tänkte jag på sista frågan, som var: Vad skulle du helst vilja säga till din partner? Ett av alternativen var typ: "Min älskling, du är underbar och jag älskar dig mer än något annat. Du känner mig bäst i hela världen. Jag har aldrig haft det så bra som med dig." Jag tror att om man hade valt alla såna alternativ -- lite överemotionella -- hade man kanske fått 100%. (Jag valde inte heller "Ööö, älskar dej" eller vad det hette. Det blir nog 40% på det.)

Sen läste jag vad det stod om oss:

"Ni är ett fint par. Som i alla förhållanden, har ni ibland delade åsikter, men oftast löser ni det på ett bra sätt. Kärleken mellan er är stark och ni trivs tillsammans. Ni kan leva lyckliga länge tillsammans och kanske delar ni även en framtid tillsammans med giftemål. Kom ihåg att respektera och acceptera varandra och tillåt din partner ha andra åsikter än dina så kommer ni gå långt."

Kan man önska något mer? Ovanstående är bättre än att vara heta själsfränder, han är den ende som kan göra en lycklig, man lider när man är ifrån varandra och kan inte koncentrera sig utan den andre vid sin sida, och man hasplar ur sig speedade kärleksbetygelser och glittrar med ögonen hela tiden. Och så måste man hångla mitt i biokön. Länge. Sån kärlek kanske är rolig när man är tonåring, och i fem minuter. Sen vill man hellre ha en kärlek där man trots sina olikheter respekterar varandra och löser skillnaderna, kan leva lyckliga länge i en gemensam, gift framtid och gå långt tillsammans. Wow!

Huvudlös tonårspassion -- nej tack
Varaktig, sann kärlek -- funnen

Had we but world enough, and time,
This coyness, lady, were no crime.
We would sit down and think which way
To walk, and pass our long love’s day;
Thou by the Indian Ganges’ side
Shouldst rubies find; I by the tide
Of Humber would complain. I would
Love you ten years before the Flood;
And you should, if you please, refuse
Till the conversion of the Jews.
My vegetable love should grow
Vaster than empires, and more slow.
An hundred years should go to praise
Thine eyes, and on thy forehead gaze;
Two hundred to adore each breast,
But thirty thousand to the rest;
An age at least to every part,
And the last age should show your heart.
For, lady, you deserve this state,
Nor would I love at lower rate.
But at my back I always hear
Time’s winged chariot hurrying near;
And yonder all before us lie
Deserts of vast eternity.
Thy beauty shall no more be found,
Nor, in thy marble vault, shall sound
My echoing song; then worms shall try
That long preserv’d virginity,
And your quaint honour turn to dust,
And into ashes all my lust.
The grave’s a fine and private place,
But none I think do there embrace.
Now therefore, while the youthful hue
Sits on thy skin like morning dew,
And while thy willing soul transpires
At every pore with instant fires,
Now let us sport us while we may;
And now, like am’rous birds of prey,
Rather at once our time devour,
Than languish in his slow-chapp’d power.
Let us roll all our strength, and all
Our sweetness, up into one ball;
And tear our pleasures with rough strife
Thorough the iron gates of life.
Thus, though we cannot make our sun
Stand still, yet we will make him run.

Andrew Marvell (1621-1678)
Jag har älskar den dikten i ett antal år. Sån passion! Men sån brist på tålamod. Fast ska man ha tålamod, om alternativet är att skjuta upp kärlek på obestämd framtid? Anna Pettersson är säkert glad för vartenda litet ögonblick hon inte sköt upp deras kärlek.

Men Mikael är inte coy -- inte jag heller!! -- och varken jag eller han är varandras mistress. Och jag har väl börjat lära mig tålamod. Men jag längtar ändå till honom, som "alpernas son till snöiga berg i måneglitter" (läs t ex här).

Men jag tror det är bäst så här, att det tar tid. Att vi får bota våra skröpligheter, lite tillsammans och lite i fred, och vänja oss vid vårt nya liv. I söndags kväll till exempel grät jag hejdlöst för att jag inte ville gifta mig alls. Jag såg framför mig hur jag skulle mista all denna underbara kärlek, och hur jag skulle sticka kniven i mig hellre än att behöva göra slut med Mikael. Sorgen i hans blick! Men jag var bara för trött. För trött för att ens orka älska honom. På måndag morgon, efter en natts sömn, älskade jag honom mer än livet själv, igen, som det ska vara. Men jag inser att jag måste göra något åt min hälsa. Den är farligt nära något riktigt farligt. Men jag måste skynda långsamt.

Är rädd för nattens sömn. Men jag hoppas den kommer. Drakpillrena är slut. Är tillbaka på dem som bara har funkat so-so den senaste 1½ veckan. Tänk på mig.

Grattis på 4-årsdagen

Ellen och Rob firar 4-årig bröllopsdag idag, 5 maj. GRATTIS!

Eftersom Ellens favoritfärg är lila gör jag en inspirationstavla i härligt mörklila. Som klänningen jag hade på mig på bröllopet och hittade på rea på Lindex för typ 250:-. Ibland är shoppinggudarna med en!

[Ni har väl läst om de 800 000 ComHem-kunderna som blev av med bredband, TV och telefoni i några timmar igår kväll. Jag också. Hann inte färdigt ovanstående på rätt dag, men nu har jag ätligen kommit till datorn igen och sätter in det en dag för sent. Grattis på dryga 4-årsdagen :)]

Först några nostalgibilder:

Äkta nostalgifoton på Lyngåsa, som stället visst heter.

Sån här utsikt hade vi från middagen. Dundervackert.

Rob hade ett rejält finger med i spelet när han önskade sig sin favoritmat på bröllopet -- det svenskaste av svenska, smårgåstårta. De många utländska gästerna hade aldrig ätit nåt så gott och tog om flera gånger, och även vissa svenskar tyckte detta var den bästa varianten nånsin. Det var Camillas cheer-leadingkompis Pannkaksmalins systers cateringfirma som hade fixat det goda. Det var annars svårt att få catering till Dalarö för alal sa att varm mat hinner kallna på väg ut dit. mEn så ordnade det sig så internationellt och bra.

Och icketårtälskarna valde istället en dunderelak kladdkaka. Mmm. Den minns vi än.


Nu till färgerna. Ellens favoritfärg är lila, helst en mörkare lila och inte syrén. Den parades med marinblått, vilket passade väl ihop med det mörkblå havet på Dalarö, där vi firade bröllopet, samt lite äppelgrönt för vårkänsla. Ellen hatar också allt vad frills heter (klipper bort om det finns nå rosett på behån till och med). Tyvärr fick hon lite "dill" i brudbuketten och blommorna i håret, men vi hade ingen emergency sax med oss för att åtgärda det. Men i bilderna nedan har jag försökt att fånga det strikta. Inte så lätt, när jag själv gärna vill slänga in en kristallkrona eller två.

Här är i alla fall paletten:


Med tanke på hennes minimalistiska smak spyr hon på skorna nedan, men de är från Oscar de la Renta och dem tänkte jag ha på mig på hennes bröllop. Klänningen var ändå hellång så hon får stå ut. Samma med örhängena. Översta raden är min. A girl can dream. Du kan inte klona mig till dig, syrran, även om nån borde ha tagit hand om mig på 80-talet!

Köra ett äktenskap i botten? Tips, någon?

If you want some sure fire ways to fail miserably in your marriage, follow these simple steps:

1. Complain. Constantly whine and complain about the events in your life. Complain to everyone about everything. To further increase the odds of failure, turn your complaining into personal attacks of your partner’s character. I’m sure they’ll love it.

2. Live in a cluttered home. Nothing adds to the stress level of a marriage like a cluttered home. It’s disorganized and chaotic. Save everything possible. After all, that receipt you have from 1997 may be needed for this year’s tax return.

3. Complicate things. Stated another way, over think everything. Most things in life are not all that complicated but do everything you can to make the decision on what to have for dinner as complicated as possible.

4. Have a busy schedule. Work, kids, school, friends, family, housework, social activities, travel, and on it goes. Cram as many things into life as you possibly can. Then, don’t enjoy the things you’re committed to because you’re worrying about the next thing on the list. Pretty soon you’ll turn around and be facing retirement isolated from your loved ones. Won’t that be lovely?

5. Be too close to each other. Every relationship begins with the desire to be as close as possible. You think about them all the time. You scheme ways to be together. As your relationship progresses, do everything you can to remain this close. Smother your spouse. Don’t allow them to chart their own way in life. Work to make your spouse your emotional siamese twin, joined at the emotional hip. Unable to act independently from you, thus ensuring you’ll be forever together and in love.

6. Spend no time alone. When you get married, your spouse’s outside world should disappear. You should be each other’s only social outlets.

7. Always insist you are right. Never, ever admit you could be wrong about anything. If you feel you may be losing an argument, make up some obscure un-Googleable facts to back you up. If that doesn’t work, head quickly for the high moral ground and say you're not prepared to talk about the matter for a moment longer.

8. Be overly-controlling. Even though this may come across as manipulative, assume your spouse has no idea what to do in their life and make every decision for them. After all, you know what’s best in every situation, right?

9. Triangulate your children (pardon the psychobabble for a moment). In families, whenever a need or desire is not met by one of the members, often another person is recruited to fulfill it. For example, you don’t get all the attention you wish from your spouse so you dive into your kid’s world. With this principle in mind, bring the kids into the marriage relationship as often as possible. Allow them to be privy to every adult decision and financial difficulty that comes along. Live vicariously through your children. Not only will you end up as a stranger to your spouse after the kids move out, you’ll increase the likelihood that your kids will continue the same pattern in their relationships.

10. Dive into the media. Believe everything the media reports without question. That way you can view this world as an incredibly horrible place to live. Plus, if you follow the above suggestions, you’ll be able to convince your spouse of this as well.

Underfundigast påhittat av Corey på Simple Marriage, hittat på Life Coach Blog.

Love is all you need, bapa rapara

Källa: Dunno

För 10 år sen

Jag önskar att jag visste för 10 år sen hur lycklig jag skulle vara idag, hur rätt Mikael skulle vara för mig, vilken välsignelse det skulle vara att ha träffat honom, hur mycket bättre än jag hade kunnat räkna ut han skulle visa sig vara, hur mycket små vardagssaker som ett mobilsamtal som avslöjar att han överraskar mig utanför dörren kan betyda, hur hans doft gör att jag aldrig vill vara ifrån honom.

Jag önskar att jag hade fått en glimt då, så hade det känts lättare. Nej förresten, det var en synnerligen trevlig överraskning att få NU. Jag kunde vänta med att öppna det paketet till julafton.