För snabbt?

Jag börjar undra om jag lät ögonblicket i ringaffären igår gå mig lite för snabbt förbi. T ex satte jag bara på mig min egen ring, och Mikael också, och inte ens pussades vi efteråt. Borde man ha gjort det? Borde jag har tagit fem minuter (nu tog jag bara en minut) åt att stå och fnittra och le och vara förälskad? Tjejerna i affären -- som har varit såååå duktiga och hjälpsamma; kan verkligen rekommendera Två hjärtan i Farsta -- sa att en del har svimmat och gråtit och allt möjligt, fast de redan var förlovade och bara fick ringen i affären. Jag varken svimmade eller grät, fast det ju ska tas med i beräkningen att jag grät lite av lycka efter frieriet (och i sängen på kvällen när jag tänkte på alltihopa igen).

Nä. Det är OK. Med tanke på min lilla currysoppa igår och att jag är hafsig och hetsig av mig. Ja, alltså, jag jag sa att jag inte är eftertänksam av mig, men då opponerade sig M och sa att jag just är EFTERtänksam. Så nu ska jag träna mig på att inte tänka efter efter, när det redan är för sent att ändra. Njut av hur det var istället för att undra om du skulle ha gjort annorlunda Och det var glittrigt, stort och spännande. Ringen sitter som gjuten, både i handen och i själen.

Kanske ska gå och måla naglarna nu så jag kan fota våra händer och sätta in här :)