Bröllopsdagen 12/9-09

Dagen började med att Ellen kom hem hit och städade lite efter fredagens många förberedelser. Jag trodde jag aldrig skulle kunna glömma min bröllopsdag men den börjar redan kännas avlägsen, så jag gör gott i att berätta medan detaljerna är relativt korrekta. Sen kom Sussi hit också, och satte upp mitt hår på spolar och sminkade mig. Det kändes så lyxigt att bli omhändertagen och gjorde mycket nytta inför dagen i och med att jag inte behövde hålla upp armarna.

Sen kom pappa med buketten och vi åkte den långa 3-minutersvägen till templet. Pappa hämtade Mikaels sidenslips, som Ellen hade köpt i Kina. Sen pratade Magnus, Sussi och jag tills Mikael kom. Hans skosnöre hade gått sönder och han hade hunnit med ett tandläkarbesök på morgonen. Sedan tog Magnus kort på oss i typ en halvtimme medan Sussi ordnade mitt släp och kom på tokiga idéer, som var bra för att vi inte såg så stela ut hela tiden. Jag kände mig jättevacker och hade absolut trott att jag såg smalare ut än vad jag ser på fotona. Det var väl en bra känsla i alla fall.

Sen kom Inger ut och sa att det var dags. Jag behövde inte byta om mycket, men Mikael bytte kostymen mot vita kläder, och efter lite förberedelser var det dags för tempelvigseln. Vi fick sitta i celestiala rummet och vänta på att alla hade kommit och vi fick gå in i beseglingsrummet. När jag såg alla sitta och stå runt väggarna blev jag riktigt rörd. Det var fullt av våra nära och kära! Eftersom vi hade så pass få gäster på middagen hade vi kunnat bjuda in alla till vigseln och det kändes speciellt. Jag ville ha en känsla av community på min bröllopsdag, och precis så blev det.

Bengt vigde oss, och höll ett litet tal först. Han talade om ledstången av järn och frukten som vi strävar mot. I stundens hetta ville jag bara vigas, inte höra tal, men efteråt när jag tänker tillbaka på det så uppskattar jag det mer. Perspektiv.
Inger var så hjälpsam och knäppte både knäppen på skor och pysslade med mig. Sen kom Ellen och mamma och sen var vi färdiga att gå ut och möta publiken. Där fanns även Mikaels yngre barn som inte hade varit med i templet, samt hans mamma och Gösta och Mikaels syster. Vilken dag!

Sen gick vi ner till fontänområdet och alla ställde sig i en ring mellan buskarna och Mikael och jag försökte komma på hur man håller en ringväxlingsceremoni. Det hade vi inte tänkt på innan. Så småningom tog Mikael fram ringen och sa några saker. Fontänen lät för mycket och alla hörde inte, men jag hörde, och blev lite lipig inuti. Det speciella var att han började med att säga lite om att röras och beröras, och hur jag inte bara rör honom men rör hans själ. Det började stockas i halsen på mig, eftersom jag hade skrivit ner exakt samma sak när jag beskrev mina löften flera månader tidigare.

Sen fick jag ringen på mitt finger, och du milde vad snyggt. Jag har inte bara valt rätt man utan rätt ring också. En rätt smal vitguldsring med ett antal små diamanter runt om (fast bara på ovanhalvan), som glitter, precis som jag ville.

Jag hade skrivit en dikt nån gång när jag översköljdes av kärlek till Mikael, och den dikten läste jag då. Lagom läskigt.

Jag älskar dig mest
på kvällen när du ber.
Jag älskar dig mest
när jag sagt nåt och du ler.
Jag älskar dig mest
när jag luktar på din hals.
Jag älskar dig mest,
älskar ingen annan alls.
Jag älskar dig mest
när du ger mig komplimang.
Jag älskar dig mest
på högt språk och på slang.
Jag älskar dig mest
när du säger det till mig.
Jag älskar dig mest
till vardags och galej.
Jag älskar dig mest
när du för mig runt i dans.
Då älskar jag dig mest
som om ingen annan fanns.
Jag älskar dig mest
när du gillar all min mat.
Jag älskar dig mer
än en egen bankomat.
Jag älskar dig mest
imorr'n, igår, idag.
Jag älskar dig mest
i varje andetag.

Sen blev det fotografering. Vi fick med alla gäster på kort, och sedan blev det välorganiserad gruppfotografering. Pö om på gick gästerna hem till Inger & Bengt i tempelvillan och fick cider och chokladkolor och minglade. Den stunden önskar jag hade varat längre, men samtidigt var det skönt att få gå och sätta sig.

Trots att det hade varit matgäster i matsalen längre än någon hade trott, hade dukningen blivit färdig i tid, och var oerhört vacker. Mitt på alla bord låg en hög med inslagna böcker. Vi gav alla varsin bok som vi hade köpt utanför Konsum här i VH och där pengarna går till välgörenhet. Varje bord hade namn efter en författare -- Jane Austen (mina kompisar), Einstein (Mikaels kompisar), Bibeln (mina syskon), Shakespeare (föräldrar, M:s syster, Inger & Bengt), Astrid Lindgren (Mikaels barn). Alla hade fått en kort med ett kärlekscitat på, och så skulle de räkna ut vilken av författarna som hade skrivit det, och vid det bordet skulle de sitta. Mikael tyckte det var helgerån att slakta en gammal antikaktig bok, men jag gillade att bordsskyltarna var skrivna på gamla gulnade blad. Mikael och jag satt vid ett eget bord med tomma stolar vid det, som gästerna skulle komma och sätta sig vid. Jag orkade inte gå runt och prata med folk, och hade bara velat kunnat umgås mer med gästerna. Vi trodde vi hade få middagsgäster, men det var ändå för många för att man skulle kunnas umgås allihopa.

Och väl jag hade satt mig så orkade jag inte resa på mig på flera timmar. Men jag blev serverad mat (det var egentligten självservering) och hade trevligt sällskap hela tiden, så inte gick det nån nöd på mig.

Kvällen inleddes med att Thomas höll matbön. Till förrätt fick vi vacker, grön, krämig sparrissoppa med crème fraiche och gräslök. Det fanns olika bröd också, bland annat såna där en-meters-baguetter som jag kan leva på allra minst. Till huvudrätt hade vi kinesisk buffé. Vi hade strulat länge med maten och kände till slut att vi kom tillbaka till cirkelns början genom att ha kinamat. Mikael friade på en kinesrestaurang, för att -- som han sa -- han inte kunde "hålla sig längre". Och vi åt på kinarestaurang på min första födelsedag. Och vi var i gästhemmet, där vi först hade träffats. Så det var som en celebration av det som var "vi". Till efterrätt serverades gateau au chocolat på hallonspegel. Det var en sorts kladdkaka med frosting på, med grädde och, som sagt, hallonspegel. Vi fick kinamat över och åt kyckling med cashewnötter för ett par dar sen. Tror mamma och pappa har mer i frysen. Tårtan däremot tog Mikael med upp på rummet så den tog slut på bröllopsnatten.

Vi hade också förberett en frågetävling som Ellen i princip vann. Fast Thomas fick extrapoäng för att han kunde specificera/korrigera svaret på fråga två. Och hans barn visste att matfrågan var lite fel ställd. Rätt svar är egentligen köttfärspaj.

Vad är sant?
1. I vilken sport har Mikael varit landslagsspelare?
1. undervattensrugby
X. vattenpolo
2. volleyboll

2. Vad har Anja en magisterexamen i?
1. litteraturvetenskap
X. engelska
2. svenska

3. Vad gjorde de på Anjas första födelsedag tillsammans?
1. Kaknästornet och restaurang i Gamla stan
X. tandemcykeltur och kinarestaurang
2. jazzkonsert och pizza

4. Var träffades Anja och Mikael för första gången?
1. i kyrkan
X. hos bekanta
2. i gästhemmets reception

5. Var friade Mikael?
1. Årsta havsbad
X. Kinarestaurang på Söder
2. hemma hos Anja

6. Vilket fortskaffningsmedel önskar Anja att hon hade?
1. moped
X. Segway
2. Volvo

7. Vilken av dessa dejter har Anja och Mikael haft?
1. Middag i stadshuset
X. Konsert med Rigmor Gustafsson i Borås
2. Luftballongflygning och picknick

8. Vilken är Mikaels favoriträtt?
1. stekt salt sill med löksås
X. spaghetti med köttfärssås
2. biff à la Lindström

9.Vilken är Anjas favoritbok?
1. Så tuktas en argbigga
X. Livvakterna
2. Stolthet och fördom

10. Vad gjorde de på sin första dejt?
1. julmarknad på Tjolöholms slott
X. adventskonsert med Real Group i Linköping
2. utflykt till gatan i Handen där alla husen har massiv julbelysning

11. Var kommer Anjas brudklänning ifrån?
1. brudaffär i Stockholm
X. sömmerska i Västerhaninge
2. egen design från firma i Kina

12. Vad ser Mikael helst på TV?
1. "mindless entertainment"
X. vetenskapsdokumentärer
2. Top Gear

13.Vad tycker Anja är det mest romantiska Mikael har gjort?
1. följt med henne på sömnutredning
X. bokat biljetter till Riverdance som överraskning
2. kommit förbi med en Magnum när hon var ledsen

Sen måste jag nämna musiken och talen. Jag kommer inte ihåg vilken ordning folk talade i, så jag bara nämner nåt om alla. Karolina talade, alldeles charmant, och var en av tre som fick mig att bli rörd under kvällen, när hon sa att hon var "glad att pappa hade träffat mig". Jag är så rädd att göra nåt som gör att det blir jobbigt för Mikaels barn, för jag kan bara föreställa mig hur det känns när ens föräldrar skiljer sig. Och sen gifter sig! Så det var oerhört mycket värt. Hon är jättesöt, som alla Mikaels barn. Jag har tur!

Mikaels mamma talade också, så kärnfullt och fint. Hon sa tre råd som var kloka, bland annat att man inte behöver ha rätt. Det lät så äkta när hon sa det, som att hon visste vad hon talade om och att det kan lyckas. Min mamma talade också, eller läste en hyllningsdikt över sin förstfödda. Om att jag skar upp Johans tumme och annat strålande jag gjort :) Dessutom talade Mats E. Som sagt, jag trodde aldrig jag skulle glömma bröllopsdagen men jag minns inte längre vad han sa. Mina syskon talade också, och mina vänner. Sanne hade fått lämna återbud i sista sekunden för att hennes tremånadersbebis blivit sjuk, men annars hade hon nog talat. Ingen hade väl förstått henne i alla fall :) Sa jag att Mikael talade också?

Musiken också. Musikerbrorsan hade blivit ombedd att sjunga och rev av Beatles "Here, there and everywhere" på elgitarr. Mikaels barn hade också blivit tillfrågade, och Lina berättade så roligt om hur Mikaels alla förslag hade avfärdats som ... töntiga har jag för mig hon sa. De sjöng psalmen Så rikt har du välsignat mig. Jonte sjöng solo och Mikael njöt som bara en pappa kan. Jag njöt som bara en plastmamma kan :)

Tredje -- fast jag bara nämnt en och glömt av den andra -- punkten som fick mig att lipa på kvällen var när mina syskon framförde How do you keep the music playing, som jag nämnt här tidigare. Den betyder jättemycket för mig, för den klär alla känslorna jag hade inför Mikael innan jag hade vågat bestämma mig för att gifta mig med honom. Dessutom är det ju så jag känner nu också, det hoppet att vi KAN få musiken att aldrig tystna. Dessutom var det så speciellt att de sjöng tillsammans, som jag vet att i alla fall Ellen avskyr. Ja, inte tillsammans med H, utan sjunga solo alltså.

How do you keep the music playing?
How do you make it last?
How do you keep the song from fading too fast?
How do you lose yourself to someone?
And never lose your way
How do you not run out of new things to say?
And since we're always changing
How can it be the same?
And tell me how year after year
You're sure your heart will fall apart
Each time you hear his name
I know the way I feel for you
It's now or never
The more I love the more that i'm afraid
That in your eyes I may not see forever.

If we can be the best of lovers
Yet be the best of friends
If we can try with everyday to make it better as it grows
With any luck, then I suppose
The music never ends

Camilla var toastmadame och presenterade -- förutom allt annat hon höll ordning på -- alla gästerna. Det var en fin stund för mig personligen, eftersom bägges våra liv liksom blandades ihop offentligt, hans barn, mina syskon, våra föräldrar, våra vänner. Dessutom talade Mikael, om jag nu inte har nämnt det redan. Rob höll till sist ett kort tacktal, och jag klarade då inte av att bara sitta ner längre. Jag reste mig upp totalt orepeterat (jag som alltid förbereder allt som ska vara verbalt och inte ens bär mitt vittnesbörd oförberett) och lipade mig igenom nån sorts tacktal. Jag är så tacksam till mamma och pappa för deras generositet och hjälp med förberedelserna, till Mikaels familj för att de fått mig att känna mig så välkommen, till min familj för deras hjälp, till alla gäster som ansträngt sig för att komma och "stödja vår förening", och till Mikael för att han älskar mig. Jag var så lycklig över hur dagen hade avlöpt!

Hur som helst, vi kom upp till foajén och ingen hade tomtebloss för de hade bara skrattat åt mamma och pappa när de frågade efter det i affären. Men vi hade liksom en allé av människor och en bil som väntade. Vi åkte hem till mig och hoppade ur brudklänningen. Åtta lager med icke-naturmaterial var väl inte det bekvämaste jag haft på mig. Sen blev jag livrädd för att jag insåg att jag var gift med Mikael och att inget förutom brölllopsnatten återstod. Men jag säger inget mer om det.

Vi åkte i alla fall efter en liten stund tillbaka till gästhemmet, där vi hade en lägenhet bokad. Den hade de (under tiden?) preparerat med choklad, jordgubbar, levande ljus, rosblad och bubbeldricka. Dessutom fanns det frukost i kylen och det var bäddat. En sån lättnad att komma fram till en sån avslappnad miljö! Mikael gick ner i köket och hämtade tårtan och träffade min familj. Det var redan städat och det blev jag lättad över. Jag fortsatte vara livrädd ett tag, men det är bättre nu.

Jag kunde i alla fall inte hålla mig från att öppna alla kort vi fått. Vi hade önskat oss bidrag till bröllopsresan eftersom vi har minst två av allt. Folk hade skaffat så vackra kort, och Ellen hade till och med scrappat ett! Dessutom var folks generositet överväldigande! Alltså, jag är ordlös!

Och så småningom -- efter två nätter på "hotell" -- åkte vi hem till oss. Livet började rätt abrupt för Mikael med lite renovering. Ellen & Rob och pappa hjälpte till att fixa i lägenheten och det gick tydligen bra eftersom en kvinna redan lagt bud och som bäst håller på att bli godkänd av bostadsrättsföreningen som medlem.

Sen kan jag ju säga att vi redan har grälat. Det hade vi gjort före brölllopet också, så det var ingen överraskning att sånt händer. Det har varit en pressande tid på sistone för bägge, med både fysisk och mental stress. Det tog ut sin rätt. Men mamma säger att man ska gräla innan man gifter sig så man ser hur man grälar. Mikael och jag grälar så att det blir bättre efteråt. Vi tänker inte gräla ofta, och har inte gjort det hittills heller, och vi är inte så dysfunktionella att vi behöver gräla för att öka kärleken. Men nu efter en vecka så har jag haft lite verklighet och lite dömtillvaro. En lagom blandning som gör att jag känner mig trygg i förvissningen om att vi är realister som kan klara det svåra men undebara att ha ett bra äktenskap.

Och det känns redan som om vi varit gifta för alltid. På ett bra sätt.