Had we but world enough, and time,
This coyness, lady, were no crime.
We would sit down and think which way
To walk, and pass our long love’s day;
Thou by the Indian Ganges’ side
Shouldst rubies find; I by the tide
Of Humber would complain. I would
Love you ten years before the Flood;
And you should, if you please, refuse
Till the conversion of the Jews.
My vegetable love should grow
Vaster than empires, and more slow.
An hundred years should go to praise
Thine eyes, and on thy forehead gaze;
Two hundred to adore each breast,
But thirty thousand to the rest;
An age at least to every part,
And the last age should show your heart.
For, lady, you deserve this state,
Nor would I love at lower rate.
But at my back I always hear
Time’s winged chariot hurrying near;
And yonder all before us lie
Deserts of vast eternity.
Thy beauty shall no more be found,
Nor, in thy marble vault, shall sound
My echoing song; then worms shall try
That long preserv’d virginity,
And your quaint honour turn to dust,
And into ashes all my lust.
The grave’s a fine and private place,
But none I think do there embrace.
Now therefore, while the youthful hue
Sits on thy skin like morning dew,
And while thy willing soul transpires
At every pore with instant fires,
Now let us sport us while we may;
And now, like am’rous birds of prey,
Rather at once our time devour,
Than languish in his slow-chapp’d power.
Let us roll all our strength, and all
Our sweetness, up into one ball;
And tear our pleasures with rough strife
Thorough the iron gates of life.
Thus, though we cannot make our sun
Stand still, yet we will make him run.

Andrew Marvell (1621-1678)
Jag har älskar den dikten i ett antal år. Sån passion! Men sån brist på tålamod. Fast ska man ha tålamod, om alternativet är att skjuta upp kärlek på obestämd framtid? Anna Pettersson är säkert glad för vartenda litet ögonblick hon inte sköt upp deras kärlek.

Men Mikael är inte coy -- inte jag heller!! -- och varken jag eller han är varandras mistress. Och jag har väl börjat lära mig tålamod. Men jag längtar ändå till honom, som "alpernas son till snöiga berg i måneglitter" (läs t ex här).

Men jag tror det är bäst så här, att det tar tid. Att vi får bota våra skröpligheter, lite tillsammans och lite i fred, och vänja oss vid vårt nya liv. I söndags kväll till exempel grät jag hejdlöst för att jag inte ville gifta mig alls. Jag såg framför mig hur jag skulle mista all denna underbara kärlek, och hur jag skulle sticka kniven i mig hellre än att behöva göra slut med Mikael. Sorgen i hans blick! Men jag var bara för trött. För trött för att ens orka älska honom. På måndag morgon, efter en natts sömn, älskade jag honom mer än livet själv, igen, som det ska vara. Men jag inser att jag måste göra något åt min hälsa. Den är farligt nära något riktigt farligt. Men jag måste skynda långsamt.

Är rädd för nattens sömn. Men jag hoppas den kommer. Drakpillrena är slut. Är tillbaka på dem som bara har funkat so-so den senaste 1½ veckan. Tänk på mig.