DUMMER

De senaste dagarna har jag haft en liten ångestattack. Ellen sammanfattade det: DU är rädd att se utspökad ut på din bröllopsdag. Spot on. Inte hjälper det att jag är för tjock och vill se ut som mitt "riktiga" (smala) jag när jag ska förevigas bildmässigt på livets största dag...

Jag har ju hyst vissa lösa planer på att sälja min brudklänning och köpa en mer vanlig klänning som jag inte ser så brudlik ut i. E sa att t o m hon -- smal och i en enkel klänning -- kände sig utspökad, MEN DET ÄR OK när man gifter sig att vara utspökad! Även Rebecka har sagt samma sak, fast i sina egna ord: Man får klä ut sig på sin bröllopsdag -- TILL BRUD. Måhända har jag också fått några kloka kommentarer här i dylig riktining. Jag fattar bara lite trögt.

Även brudgummen själv analyserar mitt lilla försiktiga "köpa ny klännings-snack" som fetångest. Han vet att det är viktigt att han säger att jag är vacker på bröllopsdagen; jag får ju inte en helt otränad man. Men jag är ändå rädd att han inte ska tycka att jag är snygg (eftersom jag inte tycker det längre) på min bröllopsdag. Då svarar han: Dummer, jag tycker att du är snygg VARJE dag.

På det underbara uttalandet svarar jag "goddag yxskaft", eller med andra ord: "Är du blind?!"

Alltså.

Men han tar mig bara, hela jag med min fetångest och osäkerhet, käbblar inte, utan säger bara Ja.

Men hur dum får man vara egentligen när man är tjock som jag, och ens blivande man ändå tycker man är snygg, och MAN FÖRSÖKER ÖVERTYGA HONOM OM ATT HAN HAR FEL?!?!?!?!?!?!?!?

Det där med att vilja ha rätt ska jag börja arbeta på att släppa. Det kan bara göra gott för äktenskapet. Och jag ska börja med att släppa att vilja ha rätt om mitt utseende. Där ger jag härmed Mikael fullkomligt rätt; att jag är ... hmm ... jag vet inte riktigt vad jag är förutom "snygg varje dag". Kanske måste få lite mer detaljer om det :)